Andlighet

Mycket av prärieindianernas bild av världsalltet rörde sig kring djurens egenskaper. Buffelns styrka, antilopens snabbhet, örnens och vesslans tapperhet o.s.v. Man tänkte sig också att det i universum fanns en ogripbar kraft som tolkades på olika sätt inom olika språkgrupper. Den fanns inbäddad i forntida trosåskådningar som även om de har modifierats av prärieindianderna, kan spåras till de urspungliga skogshemländerna hos flera präriestammar.

Det fanns en utbredd tankeföreställning med tre paralella världar. Under ytan på den sjö på vilken jorden flöt, fanns mäktiga andar vilka styrde över djuren och växterna på land och i vattnet. Ovanför jordens yta bortom det blå himlavalvet låg den övre världens rike. Denna värld dominerades av andar som hade motsvarigheter i den undre världen. Bland de mäktigaste av dessa var åskfåglarna, som genom att blixtra med ögonen och flaxa med vingarna gjorde så att det blev blixtar och åska. Det rådde ett slags evigt krigsstillestånd mellan himlens och vattnets andar, och även om solen ofta ansågs ha nära samband med åskfågeln, ansåg man att det var månen och energiresurserna tillsammans som rådde över dag och natt och årstidsväxlningarna. På jorden styrde andarna hos de fyra vindriktningarna årstidsväxlningarna, deras energier både upprätthöll och störde livscykeln. I hundratals år gav symbolisk och religiös konst utförd av de forna skogsstammarna uttryck åt dessa krafter. Under historisk tid har dessa forntida föreställningar modifierats och tolkats på olika sätt av prärieindianerna och influenser från den naturliga omgivningen utan tvekan haft stor betydelse.

Andevärden var viktig för de flesta indianer och man trodde att andliga krafter fanns i allting. Men det fanns också stammar som inte alls lade någon större vikt vid vare sig religion eller ceremonier.

Både i alldagliga sysslor och högtidliga ritualer visar indianerna respekt för naturens krafter. Man utförde ritualer, danser och bad börner för en bättre skörd, en lyckad jakt och framgång i kriget.

Sång och dans var ett viktigt inslag i prärielivet. En del var ceremoniellt, annat enbart för underhållning. Man hade olika sånger och danser som menade till att göra andarna nöjda eller för att få olika fördelar. En del danser kunde vara designade för att dra till sig bison, regn, eller för att starta ett krig eller avsluta ett lyckat slag. Man hade in-i-åldersdanser för pojkar och flickor som närmade sig vuxenlivet, begravningsdanser för att hedra de döda. Oftast ackompanjerades sångerna av en eller flera trummor. En trumma har beskrivits av indianerna själva som "Indianens hjärtslag". Sångerna och danserna varierade mellan de olika stammarna men många hade den traditionella årliga Sol Dansen antingen vår eller sommar. Den var inte enbart en hyllning av solen utan också en ritual för att bevisa för de beskyddande andarna att stammen hade gjort sig förtjänt av god tur under det kommande året.

Prärieindianernas shamaner eller medicinmän hade stor betydelse i deras religion. De religiösa, magiska krafterna en shaman måste äga fick han genom visioner. Medicinmannen var också stammens läkare. Man trodde att han stod i förbindelse med Den store Anden och andra andeväsen som gav honom tecken om framtiden. Medicinmannen isolerade sig och föll i trance, ofta genom att svälta sig eller använda droger. Inför ett krigståg sökte man också råd hos medicinmannen. Alla unga män måste uppleva såna visioner för att fungera ordentligt och hitta sin plats i stammen. För att uppnå visionen kunde de gå ut ensamma i ödemarken och stanna där i flera dagar eller t.o.m veckor utan att äta. Tillslut nådde de ett tillstånd av total utmattning som framkallade visioner. I sina syner såg mannen t.ex vilka föremål han måste samla till ett smycke för att få ett gott liv.

Indianerna var också ett krigiskt folkslag med grymma tortyrmetoder för sina fiender. Stammarna krigade sinsemellan som sport eller fritidssysselsättning eller hämdaktioner av olika slag. Vissa stammar var alltid fiender och krigade ständigt. De hade stränga hedersbegrepp och det var ett tecken på ett större mod att lägga handen på en fiende än att döda honom. Att döda någon i bakhåll ansågs fegt. Den dödade fienden blev skalperad men ingen krigare hedrades för att ha tagit många skalper. Dessa skalper användes i "skalpdansen" som utfördes efter ett lyckat krigståg, för att skryta över männens mod.

Indianernas andlighet har i många sammanhang glorifierats och kanske överdrivits. Många har en alltför "vacker" bild av indianerna och deras levnadssätt. Även om både deras levnadssätt och historia är väldigt intressanta och väl värda att upptäcka!

Medicinmannens läkande medicin:
Även om shamanen eller medicinmannen i många stammar uppträdde som präst i ceremonier, eller som andeskådare, var hans huvudsakliga plikt i andra stammar att vara till hands för att behandla varje indian som blev sjuk. I sin roll som läkare medförde medicinmannen en säck magiska ting och amuletter för att driva bort de onda andarna och befria patientens kropp från dålig medicin. Det fanns torkade fingrar, rådjurssvansar, trummor, skallror och en påse med läkande örter. Allt det här användes av medicinmannen i hans arbete, ackompanjerad av sånger. Örterna hade oftast en verkligt läkande effekt. Dakotaindianerna kunde faktiskt lindra astma med pulveriserade rötter av "skunk-kål". Comancherna använde svart belladonna som botemedel mot TBC och Pawnee-indianerna gjorde huvudvärkspulver av Indianrova. När cheyennerna mådde illa drack de en dekokt på kokad vildmynta och creeindianerna tuggade små grankottar mot halsont.
En del av örtkurerna var av tvivelaktigt värde men ändå har både indianerna själva och också många vita, medicinmannens läkekonst att tacka för sitt liv. Faktum är att 170 indianska droger blivit officiellt godkända för att ha medicinska kvaliteter av U.S Pharmacopeia och National Formulary.